Wohiha
Jag är sjukt taggad! Nu jävlar alltså!!
Nu är det bestämt. Drar till Angelica senare på kvällen (my hero! <3) och sen får man väl se vad för spännande som händer där.
Sitter och dunkar musik och mår rätt bra faktiskt. Det är skönt att veta nu i alla fall. Inga mer funderingar, inga mer tänk om.
Jag mår fint.
Det är över nu men jag kommer ihåg alla dagar med dig
Kom nyss hem från Emil (typ, käkade först bara). Det kändes så knasigt att träffas. Visste inte riktigt vad vi skulle göra tror jag. Vi pratade lite skit och lite allvar. Fick reda på att pojken inte orkar med ett förhållande just nu (samma sak som att göra slut enligt min mening men...). Just nu vet jag inte vad jag ska tycka eller tänka. Det är liksom lite messed up allting. Konstigt nog så är det enda jag kan tänka på är Gyllene tiders "Det är över nu".
Vi ska fortsätta ses ändå. Hur lätt kommer det bli på en skala då?! Jag ville bara kasta mig över honom så fort jag såg honom...Det kommer garanterat inte bli lätt. Men jag får stå ut. På nått sätt känns det som om det är värt det. Och förhoppningsvis svalnar känslorna med tiden. Annars blir det tufft.
Valborg imorrn så då får man väl en chans att tänka på nått annat. Blir till att dra in till Uppsala och se forsränningen. Sen ska man hem och fixa lite sen blir det middag med massa vänner till familjen. Till slut ska jag väl dra in till Tierp. Vet inte vart jag ska ta vägen. Blir nog att man hänger med Angelica och kompani!
Nu ska jag träna, städa och duscha!
Puss&Kram
Det snurrar i min skalle
Inga idrottskläder. Ingen idrott. Det är typ en timme kvar tills jag börjar och jag kom på nu att jag borde åkt in till stan och köpt foundation nu istället för efter skolan. Fan, jag borde tänka efter före!
Sitter i biblioteket och leker lite. Men ärligt talat börjar jag ledsna lite...det är inge kul. Det händer aldrig nåning nytt heller. Alla är ju bara i skolan. Ska försöka få tag på Moosingen senare ikväll och höra lite om Valborg. I värsta fall får jag umgås med syrran och hennes kompisar (men lite fel åldersgrupp där tror jag!).
Känner verkligen ingen lust att ha samhällskunskap! Det är så ovärt att sluta kvart över fyra bara för att ha en lektion som i alla fall inte ger nått.
"Dieten" går fint i alla fall! Jag har "spinnat" och tränat rätt bra. Dessutom är det inte mycket godsaker som slinker ner heller! Looking good. Nu får jag bara jobba på att hålla det så också.He...he..
Undra om jag ska sitta kvar här nu eller om jag väljer att röra lite på mig...hmm tricky question!
Puss&Kram
Raining cats and dogs
Jag sitter i skolan och väntar på att GKn ska börja. Kommit på att jag saknar Moa nu. Det borde jag åtgärda snart! Har glömt idrottskläderna så man kan inte vara med på idrotten heller (fan asså, vi som skulle springa och allt! Attans bananer liksom ^^)
Imorrn ska man träffas och prata lite.
Det är något nervöst om jag ska vara ärlig!
Jag längtar så fruktansvärt till P&L i sommar! Det kommer bli sommarens höjdpunkt helt klart. Mmmhm mums!
Nu ska jag vänta lite till och lyssna på Familjen och bara drömma mig bort.
Valborg närmar sig...jag börjar få panik...hjälp mig!?
Puss&Kram
The Scientist
Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.
Tell me your secrets and ask me your questions,
Oh lets go back to the start.
Running in circles,
Comin' in tails Heads on a science apart.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh take me back to the start.
I was just guessin' at numbers and figures,
Pulling the puzzles apart.
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heart.
And tell me you love me, come back and haunt me
Oh and I rush to the start.
Runnin' in circles,
Chasin' tails Comin' back as we are
Nobody said it was easy,
Oh it's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be so hard.
I'm goin' back to the start.
Hur kunde det bli såhär? Allt gick så fort och nu känns det
som om jag förlorat dig. Det gör ont och jag är rädd.
Jag älskar dig fortfarande.
Uppochner
Hey hey! Sitter på grafiska och leker lite. Skrivaren funkar inte. Mitt huvud går på högvarv och jag blir bara arg och upprörd. Life sucks sometimes! Men jag antar att det bara är att bita ihop ett tag till.
Valborg närmar sig och lilla fröken har ingen aning om vad som händer! Det känns ju bra, men det ordnar sig nog....tror jag (?)
I ena sekunden mår jag rätt okej. Jag tänker "Visst, jag överlever!". Men så helt plötsligt börjar jag tänka att det inte alls kommer funka för mig. Det kommer bli oootroligt jobbigt och det är ju det som är det värsta. Jag fattar ju att jag kommer bli ledsen som fan och typ skrika som en galning men det finns inte mycket mer jag kan göra. Det värsta kommer vara att se honom med någon annan i så fall. Bara tanken gör mig alldeles yr...Det suger ju...Jag vill kunna klara mig bra ut ur det här och verkligen vara lycklig. Riktigt så lätt är det ju inte. Jag börjar redan fundera på att plocka ihop hans saker som är hemma hos mig utifall att. Mitt liv är uppochner och jag orkar inte med att bry mig längre...
Blubb blubb
Det har varit en mysig helg (trots omständigheterna)! To sum it all up:
Fredags: Fira syrran med galna Uppsalabor+singstar besatta engelsmän
Lördag: Grillning ute på altanen med familjen+Roy och morfar på dagen. Tränade och sen drog man iväg till Angelica den bedårande. Promenad ute på Tierp mitt i natten (många, många, många killgäng ute runt den tiden må jag säga!)
Söndag: Drog till Karlholm och schteekte i solen och kollade på grabbarna som spelade basket. Kom hem och träffade syrran och Roy. Nu sitter man här!
Som sagt, träffade Angelica vilket var längesen oj oj oj. Vi pratade tills våra tungor gav upp tror jag! Jag kom dit och så satt vi hemma hos henne och pratade lite. Runt halv tio fick vi för oss att dra ut på en liten kort promenad. Det tog längre tid än vi beräknat och vi hann med ett antal varv runt köpingen. På vår lilla promenad mötte vi först Mr Emil Lindgren som var ute med sin cykelversion av Hells Angels och cruisade runt Tierp. Vi fortsatte vår expedition vidare mot stationen och förbi Möbeln där vi hittade en partybuss av första klass! Vi fortsatte runt ett tag till och mötte många bilar med berusade galningar (vilket en av dem chockade mig rejält...). På hemvägen möttes vi av ett gäng pojkar som gärna ville ta med oss någonstans. När vi står där och pratar lite så råkar Angelica trampa mig på foten. En grej man måste veta när det gäller mig och Angelica är att vi är otroligt klumpiga! Jag tror vi alltid klantar till oss på ett eller annat sätt. Hur som helst, hon står på min fot och vi ska väl antagligen försöka lösa det här. Men på något otroligt sätt lyckas vi knocka varandra. Min läpp spricker och börjar blöda! Smidiga som vi är försöker vi låtsas som ingenting men klarar inte av att hålla tillbaka skrattet. Min läpp bara bultade och vi bara skrattar. Vi är speciella, så är det bara! Dessa pojkar fortsätter tjata på oss att vi ska följa med dem men efter att en av dem så charmerande påpekat att han spanat in Angelicas bröst så ger vi upp och säger god natt.
Idag vaknade vi, åt frukost och drog sen till Karlholm (vi åkte nästan vilse...det är en lång historia) för att kolla på Pontus och några till som spelar basket. Det var en helt okej dag. Kom hem runt halv sju och käkade, pratade lite med föräldrarna och syrran+Roy.
Jag håller på att bli tokig! Detta är tortyr. Jag känner att jag sitter fast någonstans mittemellan och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kan ju inte direkt börja bearbeta det heller eftersom jag inte vet om det är över eller inte. Jag vill så sjukt gärna ha ett svar! Det skulle göra allt mycket lättare, även om det kanske inte är det svar jag vill höra. Jag är så less på att bara gå runt och fundera. "Tänk om det är så här eller tänk om det blir så?". Visst, jag gjorde fel. Det är klart som fan att jag vet det! Men just nu känns det bara jobbigt att inte veta. Jag har ingen aning eftersom vi inte pratar alls. Woohoo vilket förhållande det är liksom...Om jag ens är i ett förhållande. Snart är det Valborg och jag vill verkligen inte gå och tänka på det här då. Det håller på att driva mig sinnessjuk!
Puss&kram
Fredags: Fira syrran med galna Uppsalabor+singstar besatta engelsmän
Lördag: Grillning ute på altanen med familjen+Roy och morfar på dagen. Tränade och sen drog man iväg till Angelica den bedårande. Promenad ute på Tierp mitt i natten (många, många, många killgäng ute runt den tiden må jag säga!)
Söndag: Drog till Karlholm och schteekte i solen och kollade på grabbarna som spelade basket. Kom hem och träffade syrran och Roy. Nu sitter man här!
Som sagt, träffade Angelica vilket var längesen oj oj oj. Vi pratade tills våra tungor gav upp tror jag! Jag kom dit och så satt vi hemma hos henne och pratade lite. Runt halv tio fick vi för oss att dra ut på en liten kort promenad. Det tog längre tid än vi beräknat och vi hann med ett antal varv runt köpingen. På vår lilla promenad mötte vi först Mr Emil Lindgren som var ute med sin cykelversion av Hells Angels och cruisade runt Tierp. Vi fortsatte vår expedition vidare mot stationen och förbi Möbeln där vi hittade en partybuss av första klass! Vi fortsatte runt ett tag till och mötte många bilar med berusade galningar (vilket en av dem chockade mig rejält...). På hemvägen möttes vi av ett gäng pojkar som gärna ville ta med oss någonstans. När vi står där och pratar lite så råkar Angelica trampa mig på foten. En grej man måste veta när det gäller mig och Angelica är att vi är otroligt klumpiga! Jag tror vi alltid klantar till oss på ett eller annat sätt. Hur som helst, hon står på min fot och vi ska väl antagligen försöka lösa det här. Men på något otroligt sätt lyckas vi knocka varandra. Min läpp spricker och börjar blöda! Smidiga som vi är försöker vi låtsas som ingenting men klarar inte av att hålla tillbaka skrattet. Min läpp bara bultade och vi bara skrattar. Vi är speciella, så är det bara! Dessa pojkar fortsätter tjata på oss att vi ska följa med dem men efter att en av dem så charmerande påpekat att han spanat in Angelicas bröst så ger vi upp och säger god natt.
Idag vaknade vi, åt frukost och drog sen till Karlholm (vi åkte nästan vilse...det är en lång historia) för att kolla på Pontus och några till som spelar basket. Det var en helt okej dag. Kom hem runt halv sju och käkade, pratade lite med föräldrarna och syrran+Roy.
Jag håller på att bli tokig! Detta är tortyr. Jag känner att jag sitter fast någonstans mittemellan och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag kan ju inte direkt börja bearbeta det heller eftersom jag inte vet om det är över eller inte. Jag vill så sjukt gärna ha ett svar! Det skulle göra allt mycket lättare, även om det kanske inte är det svar jag vill höra. Jag är så less på att bara gå runt och fundera. "Tänk om det är så här eller tänk om det blir så?". Visst, jag gjorde fel. Det är klart som fan att jag vet det! Men just nu känns det bara jobbigt att inte veta. Jag har ingen aning eftersom vi inte pratar alls. Woohoo vilket förhållande det är liksom...Om jag ens är i ett förhållande. Snart är det Valborg och jag vill verkligen inte gå och tänka på det här då. Det håller på att driva mig sinnessjuk!
Puss&kram
Hela världen är så underbar bara man får ett svar
Känner mig glad och nöjd för tillfället! Har spinnat lite och snart ska man iväg till Angelica och prata tills tungan skrumpnar ihop och öronen krälar iväg. Det kommer bli underbart helt klart.
Kom på nyss att jag verkligen saknar att sjunga. Speciellt alla uppträdande. Man kanske ska anmäla sig till typ öppen scen eller nått? Men först måste jag nog öva upp den lilla halsen igen. Var ju längesen man sjöng på riktigt (alltså inte bara skråla med i en låt...även om det är bra gött det med!)
Det kliar i fingrarna. Jag kan verkligen inte låta bli att blogga lite till och lite mer. Det känns skönt att bara spy ut alla tankar. Det är lite terapi över det hela. Tror jag skulle bli galen om jag inte fick avreagera mig på min blogg. Eller så skulle mina vänner bli knäckta eftersom jag då skulle ösa ut all skit på dem. Jag vet att det inte alltid är så kul att lyssna på någons problem. Speciellt om man hört dem typ tjugo gånger förr! Så det är därför jag måste skriva så mycket för tillfället. Tankarna bara flyter iväg och jag MÅSTE få bort dem. Åtminstonde för en kort sekund.
Nu ska jag fixa mig i ordning innan jag drar iväg!
Puss&kram älsklingar!
Ta ett nytt andetag
Syrrans födelsedag igår, grattis grattis säger jag bara! Hon fyllde 21, så nu är hon vuxen "på riktigt".
Hon ordnade en mysig lite sammankomst (i mitt hus). Föräldrarna blev utkastade, istället fyllde man huset med vin, öl, cider och massa mat! Det kom lite Uppsala folk jag aldrig träffat förr, men det var ju trevligt! Moa skulle också visa sin fina fejja men nope. Hon drog till Mehede med en spanjorska! Fast...jag sa faktiskt att det var okej så jag överlever nog! Det var en helt okej kväll med många "toamöten" och många frågor som var tvungna att bli besvarade. But I lived through it!
Jag tror jag börjar inse nu att hur det än slutar så kommer jag klara mig. Jag kommer kanske inte direkt vara lycklig om det slutar illa och troligtvis kommer jag bryta ihop helt. Men som jag fick höra igår (på syrrans otroliga engelska) "Break down, get up and move on". Jag har fått så sjukt många råd av alla så jag knappt vet vart jag ska börja!
"Ta ett nytt andetag" The incredible Anna
"Det är inte lätt när det är svårt" The almost as incredible as The incredible Anna Alexandra
"Du är stark" The amazing Linus
"Det är kört" The very strange Isabelle
Så nu sitter jag här. Solen skiner utomhus och det är fruktansvärt varmt. Jag försöker liksom putta bort de "onda tankarna" men jag måste ju säga att det är jävligt svårt. Ett tag nu framöver kommer mitt liv vara skit och jag kommer tänka mer än jag tror jag någonsin gjort så min hjärna kommer smälta och rinna ut genom öronen och näsan. *MUMS* Vad som än sker så kommer jag åtminstonde lära mig av mina misstag. Aldrig igen säger jag bara! FY FAN!
Nu lockar vårvädret lite för mycket här så jag ska dränka mina sorger i Pepsi och solsken!
CYA FUCKERS!
Små rosa moln och misstag
Det var mitt livs största misstag och jag minns knappt vad som hände.
Hela mitt tonårsliv, eller vad man ska kalla det, så har jag haft svårt för det här med relationer.
Först kom Kristoffer; en typisk sjuttonårig kille. Det var bara katastrof. Jag var en oerfaren fjortonåring som knappt kysst någon förut. Som första kille var Kristoffer INTE en bra kandidat om man säger så. Det var händer överallt och prat om sånt jag inte hade en aning om! Jag var heeelt vilse och så oskyldig som jag var så visste jag inte bättre. Visst, såhär är det tänkte jag. Men efter ett tag blev det hela bara för mycket. Jag sa nej liite för mycket och man märkte på denna typiska sjuttonåring att han blev mer och mer frustrerad. Vilket i sin tur ledde till mera och mera tjat. Till slut fick jag nog. Det hade inte ens gått en månad, men det kändes som en evighet! Jag gav upp och sa hej då. Då var jag inte ens ledsen.
Sen kom Robin. Skolans poppis och en riktig rolig skit! Jag var helt såld så klart. Lilla obetydliga jag hade äntligen blivit sedd, och av HONOM dessutom! Jag svävade på små rosa moln och var allmänt lycklig. Jag och Robin hade så kul ihop och han var så otroligt snäll och gullig. Jag tänkte så klart att det här var menat att hålla en evighet. Men tiden gick och snart började jag märka att nånting inte stämde. Vår komunikation började svika och någonstans på vägen tappade vi allt. Mina känslor var inte lika starka...Efter att ha pratat igenom det kom vi fram till att vara vänner skulle nog vara bäst. Jag var ledsen men jag visste innerstinne att det var det enda logiska att göra.
Sen gick det en tid och det var rätt dött på kärleksfronten. No boys, no fun. Så plötsligt drar min kära Moa med mig för att dansa. När vi dansar på som bäst bland allt folk får jag plötsligt syn på en kille. Jag puffar på Moa och pekar på killen som försvinner iväg i folkmassan. Moa nickar uppmuntrande och hela kvällen spanar jag efter honom. Till slut får jag äntligen syn på honom. Efter många om och men pushar Moa mig att prata med honom. Jag frågar honom (som en blyg liten fjärdeklassare eller nått) om han vill dansa. Det blev inte mycket till dansande. Killen heter Victor. Han och jag faller direkt. Redan samma helg träffas vi igen och då är det "kört". Vi blir tillsammans och det är riktigt bra tyckte jag. Allt flöt på bra. Men precis som förut börjar den där undran bubbla upp inom mig; vad känner jag egentligen? Jag börjar grubbla och grubbla på det. Jag börjar dessutom leta fel, som om jag försöker hitta en anledning att göra slut. Till sist bestämmer jag mig för att faktiskt prata med killen. Även här kommer vi fram till att vi kanske bör vara vänner... Även här var jag ledsen men känslorna fanns ju inte där längre så det var det rätta att göra, det visste jag.
Tiden gick och gick. Så började jag på GUC. Ett nytt liv tänkte jag. Då träffade jag Patrik. En rätt frisk och trevlig prick som verkade vara bra. Det hela gick så fruktansvärt fort och innan jag hann blinka hade jag totalt fallit för honom. Det hela höll inte särskilt länge och redan efter nån vecka blev jag "dumpad" eller vad man ska kalla det. Jag var helt förstörd. Jag hatade honom. Det gjorde så ont att jag trodde det aldrig skulle gå över.
Återigen gick tiden, så som den alltid gjort. Och återigen så drar Moa med mig till en fest. Jag orkade inte bry mig så mycket, jag ville egentligen inte med men vad gör man inte för den bönan? Redan efter 5 minuter började jag lägga märket till en kille. Han tittade lika mycket på mig som jag tittade på honom. Jag visste att jag hade sett han förr men att jag då inte tänkt på det så mycket. Kvällen gick och killen och jag började prata. Jag fick reda på att han hette Emil (men jag fick höra från Moa att alla kallade honom Ingma). Den här Emil och jag vi småflörtade lite. Jag visste att jag var tvungen att åka hem rätt tidigt och jag ville verkligen kyssa honom. Jag rådfrågade Moa först lite men till slut sket jag i allt. Jag ville bara kyssa honom! Vi dansade kom jag ihåg. Det var så uppenbart att vi skulle kyssas. Man kunde nästan känna det. Till slut blev det ju så klart så också. Jag minns att jag satt i hans knä. Jag kände mig så otroligt trygg. Det var inte bara ett ragg, det kändes direkt som om det var något mer. Som om det var annorlunda. När jag drog hem bytte vi nummer och jag kommer ihåg att jag satt i bilen och bara log för mig själv. Det var helt underbart.
På söndagen därpå så bestämde vi träff. Jag var så nervös! Men det hela gick bra. Allt var så avslappnat och vi hade så kul. Jag var verkligen helt såld. Vi blev tillsammans nästan direkt. Men efter ett tag började tankarna gå igång igen. Jag var osäker. Tänk om det skulle bli som med alla de andra? Jag var rädd, men ju mer jag träffade denna underbara människa desto mer säker blev jag på att det här inte alls var som det andra. Det här var helt olikt från någonting jag någonsin känt!
Sen kom misstaget. Mitt livs största misstag och jag minns det knappt. Jag har ingen ursäkt och jag vet att det var så fruktansvärt hemskt gjort. Jag mår illa bara jag tänker på det. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig i mitt liv såra honom medvetet. A-L-D-R-I-G.
Jag var tvungen att berätta, det fanns inget annat val.
Jag har aldrig riktigt älskat någon. Jag har trott det...men ingenting kommer ens i närheten av det jag känner nu. Hela mitt liv kretsar kring honom. Hela min värld är han! Utan honom skulle allt bara rasa samman. Det skulle inte funka.
Och nu riskerar jag att förlora honom. Det är den värsta känslan jag någonsin känt. Jag har aldrig i mitt liv varit så här rädd. Jag kan inte tänka, jag kan inte sova, jag kan inte äta. Frestelsen att ringa honom kryper på mig hela tiden. Den tuggar sönder mig innifrån och jag står knappt ut. Jag skulle göra allt för Emil. Han är det bästa som hänt mig. Han har gjort år 2009 till det bästa året i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så glad förut, men som sagt...jag har aldrig varit så rädd förut heller.
Jag är så otroligt, uppöveröronen kär i Emil. Jag älskar honom. <3
awesomeness
hej småtoffsiga gullungar, det här är anna som skriver. tänkte bara säga hej och säga att alexandra är sötast, but you all knew that. dessutom firar vi ett år på måndag, det ni. :D hm. har inget mer att skriva förutom att jag älskar min cupcake sååååååååååååååååååååååå (försöker visa) mycket! (smygreklam: www.mrhandsome.blogg.se)
puss va
Bland mat och onyttigheter
Först och främst ett litet tack till mr Handsome som fixat min blogg lite :'D Det blev ju awsome ^^
Skolan har börjat, jag är trött och jag vet att jag borde sluta upp med onyttigheterna. Det går ju bara utför på högtiderna! Usch, dessa högtider är djävulens påfund! (No offense till de som är religösa, det är bildligt talat...) Mat och godis i mängder. Konstant konsumtion av den ena onyttigheten efter den andra. Nu när jag tänker efter är det ju fruktansvärt vad man ÄTER! Vi firar inte längre...vi äter istället ^^ Uj uj uj...not good. I alla fall inte för midjemåttet eller vågskalan!
Men sen gäller det ju att göra sin comeback nu till sommaren. Ta tag i saker, träna och vara nyttig....Det är svårare än vad man tror! I alla fall för mig, min ork är inte direkt på topp. Till och med mamma rör på sig mer än vad jag gör just nu. Det är INTE bra kan jag ju säga.
Klockan är tjugo i nio. Jag ska göra pilates och duscha sen ska jag sussa. Mys <3
Jag älskar älskling och mitt liv är bra! <3
Cookies and milk or cookies and påskmust?
Påsk nu igen. Shit vad tiden går fort när man har roligt! Kommer knappt ihåg vad jag gjort det senaste året ju...hm...bravo! Jag är väl medveten (och väl påminnd av en viss honeypie) att jag inte bloggat på ett tag. Men som sagt; jag minns knappt vad jag gjort så jag måste ha haft fullt upp. Inte att jag supit och fått blackouts eller nått sånt, nej, nej. Jag har bara inte hunnit med på slutet. Skolan tar upp mesta delen av mitt liv, plus att Emil tryckts in i nått hörn där också.
För att ge en viss uppfattning om mitt liv just nu kan jag ju sammanfatta det såhär:
- Jag går i skolan (okej, just nu har jag lov men...)
- Jag pluggar (utanför skolan....nördigt I know men ett måste)
- Jag träffar kompisarna (det händer väl men inte lika regelbundet som jag skulle vilja)
- Jag träffar Emil (han faller inte in i kategorin "kompisar". Han är speciell <3)
- Jag har inte tränat så värst mycket
Planen är att jag ska börja efter påsk. Så är det alltid med mig.. "nej, men jag ska börja efter det där" eller "nej, men just nu är jag ju sjuk" eller liknande ursäkter. Men så fort jag får pengar igen ska jag (jag är riktigt duktig på att vara pank har jag kommit fram till..) typ anmäla mig till aktivera eller friskis&svettis så jag faktiskt tar mig tid att träna!
För tillfället väntar jag på att Emil ska komma hit. Han har en viss "hangover" sen igår. Rätt åt honom I say! Mohaha...Så går det när man festar hårt och lämnar mig väntandes hemma! Men jag älskar honom så vad fan ska jag göra....*suck* kan ju inte vara arg längre än....en timme typ sen smälter jag igen! Oj oj oj. Anyway, nu drar jag iväg och röjer undan some nasty shit innan han kommer hit!
Glad påsk!
