Hela mitt tonårsliv, eller vad man ska kalla det, så har jag haft svårt för det här med relationer. 

Först kom Kristoffer; en typisk sjuttonårig kille. Det var bara katastrof. Jag var en oerfaren fjortonåring som knappt kysst någon förut. Som första kille var Kristoffer INTE en bra kandidat om man säger så. Det var händer överallt och prat om sånt jag inte hade en aning om! Jag var heeelt vilse och så oskyldig som jag var så visste jag inte bättre. Visst, såhär är det tänkte jag. Men efter ett tag blev det hela bara för mycket. Jag sa nej liite för mycket och man märkte på denna typiska sjuttonåring att han blev mer och mer frustrerad. Vilket i sin tur ledde till mera och mera tjat. Till slut fick jag nog. Det hade inte ens gått en månad, men det kändes som en evighet! Jag gav upp och sa hej då. Då var jag inte ens ledsen.

Sen kom Robin. Skolans poppis och en riktig rolig skit! Jag var helt såld så klart. Lilla obetydliga jag hade äntligen blivit sedd, och av HONOM dessutom! Jag svävade på små rosa moln och var allmänt lycklig. Jag och Robin hade så kul ihop och han var så otroligt snäll och gullig. Jag tänkte så klart att det här var menat att hålla en evighet. Men tiden gick och snart började jag märka att nånting inte stämde. Vår komunikation började svika och någonstans på vägen tappade vi allt. Mina känslor var inte lika starka...Efter att ha pratat igenom det kom vi fram till att vara vänner skulle nog vara bäst. Jag var ledsen men jag visste innerstinne att det var det enda logiska att göra.

Sen gick det en tid och det var rätt dött på kärleksfronten. No boys, no fun. Så plötsligt drar min kära Moa med mig för att dansa. När vi dansar på som bäst bland allt folk får jag plötsligt syn på en kille. Jag puffar på Moa och pekar på killen som försvinner iväg i folkmassan. Moa nickar uppmuntrande och hela kvällen spanar jag efter honom. Till slut får jag äntligen syn på honom. Efter många om och men pushar Moa mig att prata med honom. Jag frågar honom (som en blyg liten fjärdeklassare eller nått) om han vill dansa. Det blev inte mycket till dansande. Killen heter Victor. Han och jag faller direkt. Redan samma helg träffas vi igen och då är det "kört". Vi  blir tillsammans och det är riktigt bra tyckte jag. Allt flöt på bra. Men precis som förut börjar den där undran bubbla upp inom mig; vad känner jag egentligen? Jag börjar grubbla och grubbla på det. Jag börjar dessutom leta fel, som om jag försöker hitta en anledning att göra slut. Till sist bestämmer jag mig för att faktiskt prata med killen. Även här kommer vi fram till att vi kanske bör vara vänner... Även här var jag ledsen men känslorna fanns ju inte där längre så det var det rätta att göra, det visste jag. 

Tiden gick och gick. Så började jag på GUC. Ett nytt liv tänkte jag. Då träffade jag Patrik. En rätt frisk och trevlig prick som verkade vara bra. Det hela gick så fruktansvärt fort och innan jag hann blinka hade jag totalt fallit för honom. Det hela höll inte särskilt länge och redan efter nån vecka blev jag "dumpad" eller vad man ska kalla det. Jag var helt förstörd. Jag hatade honom. Det gjorde så ont att jag trodde det aldrig skulle gå över.

Återigen gick tiden, så som den alltid gjort. Och återigen så drar Moa med mig till en fest. Jag orkade inte bry mig så mycket, jag ville egentligen inte med men vad gör man inte för den bönan? Redan efter 5 minuter började jag lägga märket till en kille. Han tittade lika mycket på mig som jag tittade på honom. Jag visste att jag hade sett han förr men att jag då inte tänkt på det så mycket. Kvällen gick och killen och jag började prata. Jag fick reda på att han hette Emil (men jag fick höra från Moa att alla kallade honom Ingma). Den här Emil och jag vi småflörtade lite. Jag visste att jag var tvungen att åka hem rätt tidigt och jag ville verkligen kyssa honom. Jag rådfrågade Moa först lite men till slut sket jag i allt. Jag ville bara kyssa honom! Vi dansade kom jag ihåg. Det var så uppenbart att vi skulle kyssas. Man kunde nästan känna det. Till slut blev det ju så klart så också. Jag minns att jag satt i hans knä. Jag kände mig så otroligt trygg. Det var inte bara ett ragg, det kändes direkt som om det var något mer. Som om det var annorlunda. När jag drog hem bytte vi nummer och jag kommer ihåg att jag satt i bilen och bara log för mig själv. Det var helt underbart.

På söndagen därpå så bestämde vi träff. Jag var så nervös! Men det hela gick bra. Allt var så avslappnat och vi hade så kul. Jag var verkligen helt såld. Vi blev tillsammans nästan direkt. Men efter ett tag började tankarna gå igång igen. Jag var osäker. Tänk om det skulle bli som med alla de andra? Jag var rädd, men ju mer jag träffade denna underbara människa desto mer säker blev jag på att det här inte alls var som det andra. Det här var helt olikt från någonting jag någonsin känt! 

Sen kom misstaget. Mitt livs största misstag och jag minns det knappt. Jag har ingen ursäkt och jag vet att det var så fruktansvärt hemskt gjort. Jag mår illa bara jag tänker på det. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig i mitt liv såra honom medvetet. A-L-D-R-I-G. 

Jag var tvungen att berätta, det fanns inget annat val. 

Jag har aldrig riktigt älskat någon. Jag har trott det...men ingenting kommer ens i närheten av det jag känner nu. Hela mitt liv kretsar kring honom. Hela min värld är han! Utan honom skulle allt bara rasa samman. Det skulle inte funka.

Och nu riskerar jag att förlora honom. Det är den värsta känslan jag någonsin känt. Jag har aldrig i mitt liv varit så här rädd. Jag kan inte tänka, jag kan inte sova, jag kan inte äta. Frestelsen att ringa honom kryper på mig hela tiden. Den tuggar sönder mig innifrån och jag står knappt ut. Jag skulle göra allt för Emil. Han är det bästa som hänt mig. Han har gjort år 2009 till det bästa året i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så glad förut, men som sagt...jag har aldrig varit så rädd förut heller. 

Jag är så otroligt, uppöveröronen kär i Emil. Jag älskar honom. <3