Vakna. Äta. Plugga. Äta. Plugga. Sova. Så ser mina dagar ut nu för tiden. Jag har knappt tid att andas ut. Som en extra bonus har jag fått en rejäl förkylning. När jag gick i högstadiet kommer jag ihåg att jag drömde att få komma bort från Aspen och bort från Tierp. Jag skulle börja på GUC, i Uppsala. Mitt skolarbete skulle vara spännande och roligt. Jag skulle få en ny start och jag skulle vara den person jag ville vara. Jag skulle få leva ett glamoröst liv i Uppsala och allt skulle vara så bra! Så blev det inte. Istället är jag begravd i läxor och skolarbeten. Att pendla är ett helvete och jag är alltid trött och utsliten. Jag orkar knappt fixa håret längre och jag sover tills det är 10 minuter tills min buss går. Då drar jag mig upp ur sängen, sätter upp håret i en knut, tar på mig jeans och t-shirt och går ut genom dörren. Så mycket för glamour!

Jag är på gränsen till att bryta ihop. Jag är medveten om att det finns "hjälp"-pedagoger och studievägledande, men av någon anledning vill jag inte "sjunka så lågt". Det känns som att om jag gör det så är det som om jag kastar in trasan och ger upp. Det som får mig att fortsätta kämpa är att jag vet att det snart är helg igen. Då får jag träffa de jag älskar och glömma allt arbete och allt slit. Då känns den där glamorösa drömmen nästan som verklighet.

Som jag nämnde tidigare så drömde jag ju om ett  liv i Uppsala. Nu är det ombytta roller. Nu när jag tänker tillbaka på min tid i högstadiet inser jag att det var troligtvis den roligaste tiden i mitt liv (hittills). Allt var så lätt. Visst, man fick plugga rätt hårt då med men sen var man ledig! Nu när man avslutar något börjar nästa. Ja, jag vet, livet är orättvist och tufft ibland men just nu skiter jag i det fullständigt. Just nu vill jag glömma mitt bultande huvud och traven med skolböcker som ligger och viskar och lockar efter mig. Ja, just nu vill jag bara umgås med de jag älskar för det är faktiskt dem som verkligen betyder något.