När jag var 16 år träffade jag en underbar, otrolig, helt fantastisk kille! Ja, han ”swept me off my feet” som man brukar säga. Jag var såld redan från första ögonkastet. Vi blev tillsammans och livet kunde inte vara bättre!

Romansen tog till sist slut och jag var helt förkrossad. Min vardag kändes grå och tråkig. Såhär i efterhand kan jag tycka att jag var lite naiv som tyckte att allt varit så perfekt. Dum och barnslig som inte förstod att allt inte är som i sagorna. Jag har ju hört uttrycket ”kärleken är blind” och nu förstår jag verkligen vad som menas med det. Alla fel och brister försvinner i den där bubblande, pirrande känslan. Först efter att stormen lagt sig inser man hur fel man haft.

Hela den här grejen med ”den rätta” eller ”drömprinsen” är något som tas upp rätt mycket just nu. Man ska hitta honom på någon sjaskig dejtingsida eller vid mjölken i sin lokala matbutik. Personligen har jag svårt att tro att det finns någon som är perfekt. Men idealet för en sådan kille har funnits i århundraden. Se bara på den medeltida sagan om Tristan och Isolde eller den nutida boken Om jag kunde drömma. Båda dessa böcker handlar om omöjlig men oföränderlig kärlek men är skrivna under två helt olika tidsåldrar! I Tristan och Isolde har vi den vackra, modiga riddaren Tristan, dåtidens drömprins. Nu har ju tiderna förändrats och drömprinsen likaså. Idag har vi så klart den mörka, mystiska vampyren Edward Cullen som alla tonårstjejer (och även vuxna kvinnor) dreglar över i sina böcker. Det är samma kille, fast med mindre svärd och sköldar och mer huggtänder och superkrafter. I båda berättelserna är det mycket övernaturligt och magi. Detta borde ju ge oss en hint om att det här inte är möjligt i vår verklighet, varken superkrafter eller drömprinsar.

Okej, så drömprinsen har odlat huggtänder men hur är det med den där obeskrivligt härliga kärleken och det här med att ”leva lyckliga i alla sina dar”? Med risk för att låta cynisk och oromantisk tycker jag att en sådan sak aldrig har funnits annat än på papper. Men för att rädda mitt skin här så kan jag medge att kärleken finns och att den faktiskt utvecklats och ändrats genom årens lopp. Förr i tiden var giftermål ett ekonomiskt beslut, inte ett beslut av kärlek. Det framgår tydligt i Tristan och Isolde när Isolde gifts bort till kungen. Hennes kärlek till Tristan är uppenbarligen en börda och bringar henne olycka. På den tiden var det troligen mycket vanligt att kvinnorna giftes bort mot sin vilja. I dagens samhälle (åtminstone här i västvärlden) är en sådan sak mycket ovanlig. Nu har istället nya frågor uppstått. Till exempel den om religion eller sexuell läggning. I Stephanie Meyers Om jag kunde drömma skiljs Bella och Edward åt på grund av att de lever i två olika världar. Han är vampyr och hon är människa. Litteraturen speglar samhället vilket de här två böckerna gör mycket väl.

Så nu skulle man ju kunna tro att jag inte tror på mr Right eller att det inte finns lyckliga slut? Inte en chans! Jag kommer nog alltid vara en hopplös romantiker som går och drömmer om min prins medan jag dyker ner i nästa kärlekshistoria, oavsett om den handlar om riddare eller vampyrer. Att hitta den där underbara, otroliga, helt fantastiska killen är fullkomligt möjligt, även om han visar sig vara killen mittemot dig på bussen istället för en vacker riddare. Den bästa sortens kärlek är trots allt inte den som finns på papper.